Axel & Ebbe

070303 klockan 05.17 kom han äntligen, vårt lilla underverk. Det finaste, mjukaste mest underbara barn som någonsin existerat.

Här kommer äntligen historien om hur han föddes.

Inte kom det någon liten bebis till oss den första mars inte, torsdagen kom och gick utan den minsta lilla värk. På fredagen städade och fixade jag lite eftersom mamma skulle komma och tillbringa sportlovet nere hos oss. Förhoppningen var att det lilla barnbarnet skulle titta ut någon gång under veckan så att mamma skulle kunna ta hand om hundarna. Dessutom hade vi planer på en hel del sportlovsmysande med shopping, bakande och annat.
Men mamma som skulle komma och ha sportlovsmys med mig fick inte särskilt mycket sportlovsmys med sin dotter utan med de tre håriga storasystrarna istället.
Hon hade nämligen bara varit här en kvart när värkarna startade klockan 19.30 på fredagskvällen. Vi åt middag och tittade på Let’s dance medan värkarna fortsatte komma med ungefär tio minuters mellanrum.

Strax före elva gick vi och la oss för att få så mycket vila som möjligt. Klockan tolv klev jag upp igen och duschade medan värkarna tilltog.
Det fungerade jättebra att andas sig igenom dem och en varm dusch lindrade bra. Jag tror jag satt i duschen nästan en timme
Efter duschen gick jag ner och satte mig framför datorn i 20 minuter för att klocka värkarna mer exakt. De kom redan med cirka tre minuters mellanrum så jag fick gå upp igen och väcka Calle som gjorde en riktig klassiker.

– Du får nog ta och kliva upp nu, sa jag.

– Vadårå? Var hans svar på det.

– Jag tänkte åka och föda barn nu, sa jag och då studsade han upp fortare än man hann säga förlossning.

Calle packade ihop det sista av alla grejor vi skulle ha med oss och ringde förlossningen.
De lyssnade lite på mitt flåsande via telefonen och tyckte sen att vi skulle ta och komma in.

Ungefär klockan 02 satt vi i bilen på väg mot BB Stockholm.
Värkarna kom nu ungefär varannan minut och började kännas rätt ordentligt. Jag var rätt säker på att vi skulle få åka hem igen eftersom jag trots allt inte haft värkar särskilt länge. Det ska ju göra outhärdligt ont och ta lång tid att föda barn!

Vid 02.30 ungefär var vi framme vid Danderyds sjukhus och en av de saker jag kommer ihåg bäst är när vi skulle ta oss från bilen upp till BB Stockholm, Värk i bilen, värk halvvägs framme vid dörren, värk utanför hissen, två värkar i hissen, värk utanför dörren till avdelningen, värk innanför dörren där vi äntligen möttes av en undersköterska som tog in oss i ett förlossningsrum. Barnmorskan kom in och kvittrar att vi är de enda som tänker föda barn i natt så de är jätteglada att de kom nån så att de fick nåt att göra.
Jättebra för oss eftersom vi fick ha vår barnmorska och undersköterska inne hos oss exakt hela tiden.
Precis när vi kom in på rummet så lugnande värkarna ner sig något så jag hann andas ut lite.
Barnmorskan kände efter hur mycket öppen jag var och med ett väldigt förvånat uttryck meddelar hon att jag redan var öppen åtta centimeter.
Vi diskuterade smärtlindring lite kort och jag bestämde mig för att inte ta någon alls, det hade ju gått så bra hittills och det kändes inte särskilt övermäktigt att klara sig igenom allting utan bedövning. Inte ens lustgasen ville jag använda.
CTG togs på bebis och var inte riktigt bra, hans hjärtljud sjönk vid varje värk så det bestämdes att fosterhinnorna skulle tas och att skalpelektrod skulle sättas.
Hinnorna togs klockan 03.30 och en timme senare så kom krystvärkarna igång på allvar.
Först stod jag på alla fyra en stund och krystar medan den mest fantastiska förlossningscoachen i hela världen, Calle alltså, masserade mitt ryggslut. Sen bytte jag till att ligga på sidan i förlossningssängen ett tag och till slut bytte vi så att jag satt på förlossningspallen med Calle bakom mig. Barnmorskan och Calle hjälpte mig genom hela krystningen och barnmorskan höll varma handdukar mot mellangården och det lindrade verkligen.

Klockan sjutton minuter över fem så föddes vår lilla prins, barnmorskan lyfter genast upp honom i min famn och min första tanke är att jag kommer att tappa honom eftersom han känns så våt och hal.
På väldigt darriga ben fick jag med bebis i famnen och stöd av Calle och barnmorskan kravla mig över i förlossningssängen där vi kunde studera vårt underverk lite mer ingående. I förlossningssängen krystar jag sen ut moderkakan och medan Calle och jag bekantar oss lite mer med vår fina son så syr barnmorskan mina bristningar. Det kändes nästan inte alls. Sen blev vi lämnade ensamma ett tag.

Vid åttatiden på morgonen kom de in och undersökte Axel mer ingående. Han vägde 3695 gram och var 51 cm lång. Allt såg bra ut så vi fick flytta vidare till ett eftervårdsrum.

Vistelsen på BB Stockholm var verkligen underbar, vilken oerhört fantastisk och engagerad personal det finns där. Miljön på hela stället är verkligen genomtänkt och det kändes verkligen bra att få föda barn och bo där dagarna efter förlossningen.

Sammanfattningsvis så måste jag ju erkänna att jag är fruktansvärt nöjd med förlossningen. Trodde aldrig att allting skulle gå så fort som på bara tio timmar, att jag dessutom klarade mig utan smärtlindring och bara genom att använda mig utav psykoprofylaxandningen känns ännu bättre. Calle var den mest fantastiska förlossningscoach man kan tänka sig, jag behövde liksom aldrig säga åt honom någonting, det var som om han instinktivt kände på sig hur jag ville ha det redan innan jag själv visste det. Han var nära mig precis hela tiden och stöttade mig genom varenda värk. Det är i princip omöjligt att beskriva känslorna när bebis låg där på mitt bröst och snörvlade lite går liksom inte att beskriva. Kärlek och förälskelse gånger många, många, många miljoner.
Känslorna blir dessutom bara värre och värre, nu när lilla Axel snart blir två månader är kärleken till honom ännu större än den var då och för varje dag blir den ännu större.

Att jag brast lite och fick sy fyra stygn känns som om det kvittar, det läkte ju. Det enda som var jobbigt var att min svanskota fick sig en rejäl smäll av förlossningen och det tog ett tag innan jag kunde sitta som folk igen. Fortfarande är det lite svårt att sitta på vissa sätt men det känns ju verkligen som en petitess, vi har ju fått världens vackraste och underbaraste lilla son.

Jag, Axel och vår fantastiska barnmorska.

Världens finaste lilla kille.

Den första bilden på underverket.

Tags: förlossningsberättelse